Lär känna Gud mitt i livet                                                                                           Wilfrid Stinissen ur boken I dag är Guds dag                                                                                            

I Bibeln är det alltid det konkreta livet som är primärt – vad människan gör av sitt liv och vad hon låter Gud göra med det.

Ställer du teoretiska frågor till Bibeln så kommer den med praktiska svar. Vem är Gud? frågar du. Och Bibeln svarar: Lev som ett barn till din himmelske Fader, våga vara barn, tillitsfull…efterfölj Jesus som är Faderns älskade Son. Vad är bön? frågar du. Svaret är uppfordrande: Så skall du bedja: Fader vår som är i himmelen… Vad är kärlek? Det är underbart att filosofera om kärlek, om eros och agape, men du får ingen tid: Gör som den barmhärtige samariern, ge mat åt de hungriga, besök de sjuka.

Att känna Gud är inte att filosofiskt spekulera över honom. Den som lever enligt hans vilja lär känna honom. ”Att vi lärt känna honom förstår vi av att vi håller hans bud. Den som säger: ‘Jag känner honom’ men inte håller hans bud är en lögnare, och sanningen finns inte i honom” (1 Johannes brev 2:3-4)

Teologin är viktig och leder oss den rätta vägen till sanningen. Men sanningen själv kan aldrig rymmas i teoretiska utsagor och begrepp. Det är din vilja och ditt hjärtas inställning som ger dig den verkliga upplysningen om Gud.

”Nu svävar jag fram”
av Tomas Sjödin ur boken Jag lutar åt Gud

Stödd på sin käpp tog han sig hjälpligt över cafégolvet. Han vilade en stund efter varje steg innan han hasade vidare, åt mitt håll. Decimeter för decimeter. När han hängde käppen över en stol vid det bord där jag satt, frågade jag om det var något han behövde hjälp med. Jo, det var det. Han undrade om jag hade ”någon sådan där mobiltelefon”. Det hade jag. Vi hjälptes åt med att slå det nummer han ville ringa, men ingen svarade. Nästan omärkligt hade vårt ringande övergått i ett samtal. Han bjöd mig en skärva av sin livshistoria, berättade om den förlossningsskada som gett honom hans funktionshinder. Det var ett halvt sekel sedan och livet hade aldrig varit särskilt enkelt. Men han klagade inte, vädjade inte om medlidande. Han bara berättade.

Genom hans livshistoria ringlade också en trons berättelse. Både vacker och viktig.

Jag insåg snart att den man som nu slagit sig ned vid mitt bord såg sig själv som något slags missionär just på detta café. Han kom hit varje eftermiddag för att komma i samtal med sådana som mig. Han var kallad till det, sa han. Om jag ingick i hans strategi för kvällen vet jag inte. Jag tror inte det.

När han då och då sträckte lite på halsen blänkte ett kors till. Han berättade för mig om den kristna miljö där ”de såg mig, inte bara mina funktionshinder”. Där alla ”jag kan inte” och ”jag duger inte” med tiden fick maka på sig för ett annat sätt att tänka. ”Under tre års tid genomgick jag ett helande”, fortsatte han, ”och nu svävar jag fram”. Fantastiska ord av en som måste ägna så mycket kraft och koncentration åt varje steg. Det slog mig att det helande han berättade om inte för ett ögonblick handlade om de synliga funktionshindren, men om den självaktning som i mötet med andra hade tröskats till halm. Nu var det en stolt människa jag hade framför mig. Jag kunde inte alltid se hans ansikte, han hade svårt att hålla upp huvudet längre stunder, men jag såg att han var en man med högt buret huvud.

”Är det något du behöver hjälp med?” Så hade vårt samtal börjat. Jag inser nu att man aldrig vet vem som behöver hjälp av vem. Nöden bor inte alltid där man tror. Om inte jag hade haft en tid att passa skulle det mycket väl ha kunnat sluta i det omvända: Att han tittat upp – lite plötsligt som han gjorde – så att korset på hans bröst blänkt till, och frågat om jag behövde hans hjälp. Men jag hade en tid att passa. Och så är det ju alltid. En tid att passa. Jag tycker illa om de orden. Varför är vi så noga med att passa tider och så slarviga med att passa tillfällen? Möter man en människa som har något att berätta om den inre läkedom och den helhet vi alla tycks längta efter, ska man inte gå sin väg. Då är det mötet man ska passa, inte tiden.

Jag sträckte honom min hand och sa mitt namn. Han presenterade sig och önskade mig Guds välsignelse. Sedan gick jag.

Men det var en sak jag glömde säga, så jag tar chansen nu: Tack för att du hängde din käpp över en stol vid mitt bord. I morgon när tvivlen kommer igen – och förtvivlan – ska jag tänka på dig. På hur du svävade fram.